När blev danmark självständigt från sverige

Unionsupplösningen mellan landet samt Norge ägde plats tid 1905 då tudelningen från personalunionenFörenade Konungarikena land samt Norge proklamerades från Norge den 7 juni, föredrogs från enstaka överväldigande majoritet inom enstaka norsk folkomröstning den 13 augusti samt accepterades från land den 26 oktober.

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Unionen Sverige-Norge 1814

[redigera | redigera wikitext]

Vid freden inom Kiel plats kungen från Danmark-Norge tvungen för att avstå Norge mot kungen från landet. Kieltraktatet mottogs tillsammans förbittring inom Norge, samt ståthållarenChristian Fredrik ställde sig inom spetsen på grund av en norskt uppror tillsammans krav vid självständighet.

Den 17 maj1814 blev konungariket Norges grundlag fastställd inom Riksförsamlingen vid Eidsvoll samt Kristian Fredrik blev vald mot norsk monark. land gick identisk sommar inom konflikt mot Norge till för att genomdriva unionen efter Kieltraktatets bestämmelser. dock genom Mosskonventionen från den 14 augusti ingick parterna vapenstillestånd samt Sveriges kronprins Karl Johan gick tillsammans vid för att låta Norge behålla grundlagen samt inre självstyre mot för att Christian Fredrik skulle abdikera samt för att Stortinget skulle välja den svenske kungen mot norsk monark.

Norge behövde bara godta dem ändringar inom grundlagen liksom ingången inom unionen gjorde nödvändiga, samt landet fick bestå såsom enstaka självständig stat inom personalunion tillsammans land. Länderna ägde inga andra gemensamma institutioner förutom kungen samt utrikesförvaltningen liksom fanns underordnad svensk övervakning.

Maktkamp mellan kungen samt Stortinget

[redigera | redigera wikitext]

Striden mellan Karl XIV Johan m.fl. senare kungar samt detta norska Stortinget ifall vem såsom ägde makten kulminerade 1884, då kungen plats tvungen för att böja sig på grund av för att hans statsmakt måste äga stöd hos enstaka majoritet inom Stortinget (parlamentarism).

I landet genomfördes parlamentarismen 1917 samt processerna till demokratins tillväxt inom dem numeriskt värde länderna samt kungamaktens urholkning plats parallella. dock inom allmänhet skedde stegen tidigare inom Norge då grundlagen plats radikalare samt kungen plats oftast ej inom Oslo. inom land sågs kungen enbart såsom konservativ, inom Norge fick processen en något annat perspektiv.

Svenska riksdagen ägde även finansierat kriget 1814 beneath förevändningen för att Norge skulle bli svenskt dock Norge fick bara ett "svensk kung" samt land ingenting. Detta gjorde för att svenska politiker sökte stärka unionen, något liksom norska politiker motsatte sig. Viss osämja uppstod mellan politiker inom dem båda länderna, dock även uppfattningar ifall brödrafolk samt skandinavism fanns starka inslag.

Den rena norska flaggan blev ifrån 1879 även ett symbolfråga till unionens motståndare. Unionsmärket inom båda ländernas flaggor, sammansatt från flaggornas respektive färger, infördes 1844 till för att märka staternas lika ställning samt fanns därför populär inom start. Då motståndet mot unionen ökade blev unionsmärket ett stridsfråga, den därför kallade Flaggfrågan (skämtsamt benämndes unionsmärket "Sillsallaten").

Det liberala grupp Venstre drev igenom den rena norska flaggan 1898 utan kunglig sanktion. 1899 gav monark Oscar II upp samt stadfäste lagen vilket ledde mot skarpa protester ifrån konservativt håll inom landet.

Konsulatfrågan

[redigera | redigera wikitext]

Konsulatfrågan plats ett från grundorsakerna mot för att unionen mellan land samt Norge upplöstes.

Då Norge 1814 plats tvunget för att godta unionen tillsammans med landet fick kungen ansvaret på grund av utrikesaffärerna vid båda ländernas vägnar, samt utrikesdepartementet (UD) nedsänkt inom huvudstaden. Senare hamnade UD beneath framför allt den svenska regeringens övervakning genom kungamaktens successiva urholkande beneath 1800-talet.

Därför fanns detta bara unionslegationer samt konsulat runt ifall inom världen underställda utrikesdepartementet inom huvudstaden.

Det plats långt mot huvudstaden ifrån Oslo vid 1800-talet på grund av för att framföra norska utrikes- samt konsulärintressen mot den gemensamma förvaltningen. Då Norge ifrån 1850 samt senare blev ett massiv sjöfartsnation, fanns detta oftast norrmän såsom behövde hjälp från konsulerna.

Dessa fanns ej särskilt snabba tillsammans för att ta sig an norska intressen samt detta fanns ej ständigt konsulat inom dem stora handelsstäderna var norska skepp behövde bistånd. Norskt sjöfolk samt skeppsredare blev mer samt mer missnöjda tillsammans för att konsulaten fanns styrda ifrån huvudstaden.

Redan vid 1830-talet erkändes ifrån svenskt håll för att Norge inom utrikespolitiskt avseende ej fått ett likaberättigad ställning tillsammans Sverige.^[1] tid 1839 tillsattes den inledande stora unionskommittén tillsammans med avsikt för att försöka åstadkomma likställighet mellan landet samt Norge även vid detta utrikespolitiska området.

Kommittén fick flera person som följer efter någon annan, dock dem erbjudanden liksom gjordes Norges människor ifall ökat påverkan vid dem utrikes ärendenas behandling blev inom regel avvisade. Norrmännens önskemål fanns för att Norges diplomatiska angelägenheter skulle handhavas från ett norsk utrikesminister utan "samrøre" tillsammans den svenska diplomatin.^[1] dem ville öppna eget utrikesdepartement samt egna konsulat.

Detta vägrade kungen för att vandra tillsammans vid. Riksakten förutsatte gemensamhet inom utrikespolitiken, samt problemet blev olösligt inom unionens ram.^[1]

Ett norskt konsulatväsende blev ett symbolfråga till unionsmotståndarna inom Venstre samt sågs vilket en steg vid vägen mot ett personlig utrikesförvaltning samt ett eventuell unionsupplösning.

Konsulers arbetsuppgift existerar för att övervaka för att deras landsmän bli skyddade mot rättskränkningar. dock ifall svårare tvister uppkommer måste konsuln lämna ifrån sig saken mot sitt lands diplomatiska sändebud, samt därmed lyder den beneath utrikesministern.^[2] Därför kunde man ifrån svensk blad ej medge norrmännen egna konsuler vid annat villkor än för att utrikesministern skulle äga riktig för att utöva tillsyn ovan både dem norska samt dem svenska konsulerna.

dock detta ville norrmännen ej vandra tillsammans vid. en svenskt anbud angående "gemensam utrikesminister, svensk alternativt norsk man", blev även avvisat.^[2]

De båda nationerna ägde även blivit olika, samhällsförhållanden ägde beneath århundraden före unionen utvecklats inom skilda riktningar.^[3] Skjöldebrand gjorde vid sin tidsperiod iakttagelsen angående dem båda folkens psykologi för att "svenskarne inom allmänhet helt samt hållet sakna ett egenskap, liksom dem norske äga mot ett ytterlighet – detta existerar nationalstolthet.

oss svenskar", skrev denne, "älska inom allmänhet för att nedsätta allt, likt existerar svenskt. Den store människokännaren Gustav Vasa ägde redan inom sin tidsperiod funnit denna böjelse hos sin nation samt sade inom en skrivelse mot sin son Erik: ’De kacker inom eget bo’."^[3]

Ett ypperligt agitationsämne fick den norska vänstern inom några förflugna mening från den svenske statsministern Gustav Åkerhielm angående nödvändigheten från för att ordna detta svenska försvaret således för att man nära behov kunde "tala svenska både mot öster samt väster".^[3] Yttrandet, såsom fälldes nära en enskilt sammankomst angående Sveriges försvarsfråga inom inledande kammaren kalenderår 1891, inrapporterades mot den norska vänsterns högkvarter samt blev inom den förvanskade formen "tala svenska tillsammans norrmännen" snart en bevingat mening inom unionsdiskussionen.

Följden blev för att Åkerhielm fick avgå.^[4]

Då land 1895 hotade tillsammans militärmakt till för att hålla Norge kvar inom unionen försvann en från detta konservativa grupp Høyres viktigaste argument till unionen – för att Norge plats förbättrad militärt skyddat inom unionen än utanför densamma. Norge köpte pansarskepp samt byggde försvarsanläggningar nära gränsen samt förhållandet mellan dem numeriskt värde staterna blev bara värre.

1905

[redigera | redigera wikitext]

Mot slutet från unionen växte detta norska missnöjet. Høyre ville behålla unionen angående denna förändrades mot för att existera mellan numeriskt värde helt likställda stater medan Venstre fordrade full oavhängighet. Även andra faktorer bidrog mot för att en förbrytelse vid unionsbanden verkade sannolikt beneath år fram mot 1905.

Trots förhandlingar inom flera tid brast banden våren 1905. Dagen efter firandet från den 17 femte månaden i året antog stortinget enstaka team ifall eget norskt konsulatväsen. angående dessa konsulers förhållande mot den gemensamme utrikesministern fanns ej en mening stadgat.^[5] Lagen skulle träda inom kraft inom april 1906. Därmed skulle kungen berövas sin grundlagsenliga korrekt för att tre gånger genom veto omintetgöra stortingets beslut inom lagfrågor, ett kunglig rättighet liksom dittills ständigt blivit respekterad inom Norge.^[5] monark Oscar II vägrade för att sanktionera lagen tillsammans motiveringen för att konsulatväsendet, såsom varande ett unionell angelägenhet, ej kunde förändras utan överenskommelse mellan landet samt Norge.^[5]

Då svarade den norska regeringen tillsammans med för att ej kontrasignera kungens beslut.

Regeringen lämnade in sig avgångsansökan såsom kungen vägrade för att ta emot, eftersom kungen ej lyckats fylla platserna vid nytt tillsammans personer likt fanns villiga för att forma statsmakt. Den 7 juni förklarade Stortinget för att "föreningen tillsammans med land beneath ett monark upphört mot resultat från för att kungen upphört för att fungera vilket norsk kung".

han klarade nämligen ej från för att förse landet tillsammans ett statsmakt, något likt denne i enlighet med norsk grundlag plats förpliktigad mot. Skrivelsen slutade dock tillsammans med enstaka anhållan var stortinget ville ge vittnesbörd ifall för att "det norska folkets kamp på grund av fäderneslandets att vara berusad eller övermättad självständighet icke varit grundad inom någon ovilja mot konungahuset alternativt detta svenska folket".

Denna anhållan gick ut vid för att kungen skulle tillåta enstaka prins från svenska kungahuset för att tillsammans avstående ifrån sin arvsrätt mot Sveriges tron mottaga norska folkets omröstning mot monark samt på det sättet "inleda ett era från fred, endräkt samt trofast sammanhållning inom Norden". inom förvissning ifall detta uttalade stortinget mot slutligen "den säkra förhoppningen, för att vad vilket för tillfället skett skall vända sig mot detta bästa på grund av varenda, även på grund av Ers Maj:t, på grund av vars individ detta norska människor skall skydda sin högaktning samt ömhet oförsvagad".^[6]

Folkomröstning ifall unionen (augusti)

[redigera | redigera wikitext]

Reaktionen inom landet blev våldsam, samt detta hotades tillsammans maktmedel.

Sveriges riksdag fordrade ett folkomröstning inom Norge vilket villkor på grund av för att godkänna unionsupplösningen. Norges statsmakt samt Storting förekom svenskarna genom för att utlysa enstaka folkomröstning innan kravet blev officiellt framfört ifrån svensk blad. Därmed fick norrmännen själva avgöra formuleringen vilket människor ägde för att ta ställning mot, vilket ej blev en ja alternativt nej mot unionsupplösningen utan mot för att bekräfta den brytning likt i enlighet med norsk perception redan skett.

Den 13 augusti hölls folkomröstningen samt 85 % från dem röstberättigade deltog. detta fanns allmän rösträtt på grund av män ovan 25 tid. Kvinnorna plats därmed utestängda dock dem organiserade sin personlig underskriftskampanj. Omröstningen gav ett överväldigande majoritet till upplösning från unionen. 368 208 röstade ja mot "stadfästa upplösningen från unionen", medan endast 184 röstade nej.^[7]

Karlstadskonventionen (september)

[redigera | redigera wikitext]

Genom folkomröstningen fanns Riksdagens villkor till för att förhandla ifall unionsupplösningen infriat samt parterna enades ifall för att förlägga förhandlingarna mot den svenska staden Karlstad liksom nedsänkt mitt emellan dem numeriskt värde huvudstäderna.

Fyra delegater ifrån respektive nation möttes inom Frimurarlogen inom Karlstad30 augusti.

Mitt inom september fanns situationen fastlåst samt krigsfaran betraktades liksom överhängande inom båda länderna. Norge mobiliserade 13 september samt ägde några erhålla dagar senare 22 500 man beneath vapen inom gränstrupperna samt inom marinen. nära Bohusläns kust nedsänkt svenska flottan tillsammans med ångan uppe mörker samt ljus till för att nära inledande meddelande behärska gripa in.

inom detta längsta strävade dem norska underhandlarna emot, speciellt beträffande kraven vid för att gränsfästningarnas skulle demoleras, samt den sista dagen fanns den uppfattningen förhärskande, åtminstone bland dem svenska förhandlarna, för att kriget trots allt skulle komma.^[8] detta maximalt spännande ögonblicket symboliserades från den norske utrikesministern Jørgen Løvlands åtgärd för att ta fram klockan till för att – liksom han då denne tillfrågades svarade – titta efter vid vilket klockslag kriget brutit ut.^[8]

Men parterna enades kreditkort därefter samt den 23 september undertecknades Karlstadkonventionen.

detta blev överraskande fort enighet mellan numeriskt värde länder liksom några erhålla veckor tidigare varit vid randen mot konflikt.

Norge måste riva dem flesta från sina försvarsanläggningar nära gränsen mot landet vilket inom gengäld godtog Norges krav ifall ett demilitariserad område även vid den svenska sidan från gränsen. Parterna förpliktigade sig för att åtgärda framtida konflikter genom internationell förlikning.

Svenskt erkännande (oktober)

[redigera | redigera wikitext]

Efter Karlstadsfördraget kunde Sveriges riksdag slutligen erkänna Norges oavhängighet den 26 oktober1905. Samtidigt abdikerade Oscar II formellt likt norsk monark samt avslog en ett förslag eller något som erbjuds för att låta ett från manliga barn överta tronen. i enlighet med svensk perception fanns Norges ensidiga oavhängighetsförklaring daterad den 7 juni icke-lagenlig samt detta egentliga datumet på grund av unionsupplösningen plats den 26 oktober.

Ett svenskt erkännande samt monark Oscars tronavsägande öppnade till för att Norge även kunde vinna internationellt erkännande samt upprätta diplomatiska förbindelser tillsammans andra stater.

Folkomröstning ifall monarkin (november)

[redigera | redigera wikitext]

Då land ägde erkänt unionens upplösning samt Norges oavhängighet den 26 oktober, kunde den norska regeringen efter grabb öppet förhandla tillsammans med den danske prins Carl angående för att överta tronen.

Prinsen fordrade emellertid för att enstaka folkomröstning ifall för att tillhandahålla tronen skulle genomföras till för att försäkra sig ifall folkets tillit. Den hölls den 12 samt 13 november samt gav enstaka genomskinlig majoritet till regeringens önskan angående för att tillhandahålla tronen mot prins Carl. Reellt fanns detta enstaka val till alternativt emot monarki alternativt republik samt således uppfattades frågan från dem flesta.

Dock fanns den officiella folkomröstningsfrågan ifall för att yttra ja alternativt nej mot för att fråga prins Carl ifall för att låta sig väljas mot norsk monark.

Stortinget valde formellt prins Carl mot norsk monark den 18 november, samt han accepterade identisk natt, inom detta för att han kungjorde för att denne tog namnet Håkon VII samt för att denne gav sin son namnet Olav.

Den nya kungafamiljen ankom mot huvudstaden Kristiania (Oslo) den 25 november 1905.

Följder

[redigera | redigera wikitext]

• Oscar II ändrade sitt valspråk ifrån "Brödrafolkens väl" mot "Sveriges väl".^[9]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]