Växter som växer på myrar
Myr
Myr existerar enstaka våtmark var syretillgången inom marken existerar därför nedsänkt för att döda växter samt annat organiskt ämne ej förmultnar, utan ansamlas samt omvandlas mot torv.[1] liknande våtmarker förmå uppkomma vid olika sätt. inom land äger merparten från myrarna, särskilt dem sluttande, bildats genom för att mark försumpats samt blivit blöt.
Myrar förmå även bildas genom igenväxning från grunda sjöar. ett tredjeplats variant, primär myrbildning, äger lokal nära landhöjningsstränder var blöta marker såsom stiger upp ur havet direkt övertäcks tillsammans med torv. Olika delar från ett samt identisk sumpmark kunna äga bildats vid olika sätt.[2]
I svenskspråkig myrterminologi indelas myrarna inom mossar samt kärr utifrån sin hydrologi.
inom finlandssvensk litteratur förmå dock dessa begrepp användas vid en annat sätt eftersom den finländska myrklassificeringen ej utgår ifrån hydrologin, utan ifrån växtsamhällena.
Myrar kunna existera öppna, buskklädda, glest alternativt tätt trädtäckta. inom detta senaste fallet är kapabel dem även benämnas sumpskogar.
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Torvmarker uppstår nästan uteslutande inom trakter tillsammans med tempererat klimat, dock rikligast förekommer dem inom områden var enstaka forntida nedisning besitter skapat ett småkuperad terräng från den typ, vilket existerar karaktäristisk på grund av Skandinavien.
Nästan samtliga delar från land besitter därför torvmarker, ifrån ett storlek vid några erhålla ar mot flera kvadratmils utsträckning. Rikast vid torvmarker existerar detta småländska höglandet (i vissa trakter omkring 20% torvmark) samt Norrland (minst 25 % torvmark, angående man beräknar försvunnen fjällområdena, till stora områden ovan 50 %).
Sveriges torvavlagringar existerar utan undantag bildade beneath tiden efter den senaste istiden.
vid en par platser inom södra Norrland (Härnösand samt Bollnäs) besitter man dock träffat gyttjelager liksom härstammar ifrån äldre torvmossar såsom förstörts från inlandsisen. inom södra Jylland samt norra Tyskland finns torvmossar vilket bevarats sålunda gott såsom fullständigt orubbade sedan den sista interglacialtiden samt vars lagerföljd inom allt något som är viktigt eller nödvändigt överensstämmer tillsammans dem postglaciala mossarnas.
dem tertiära brunkolslagren existerar även gamla torvbildningar, samt även vissa från dem äldre geologiska periodernas stenkolslager äger en liknande ursprung.[3]
Klassificering
[redigera | redigera wikitext]Ett från dem inledande försök såsom gjordes för att kategorisera myrar fanns antagligen den indelning inom kärr samt mossar vilket gjordes från Jakob Stenius, kyrkoherde inom Pielisjärvi inom land i norden.
Flera andra klassificeringssystem besitter utvecklats senare samt fått olika genomslag inom olika länder.[4]
Sverige
[redigera | redigera wikitext]I landet indelas myrarna inledningsvis samt främst inom mossar samt kärr i enlighet med kriterier liksom föreslogs 1903 från Robert Tolf samt vilket utvecklades mot sin nuvarande form eller gestalt från botanisten Einar ni Rietz beneath 1940-talet.
Indelningen baseras vid myrarnas hydrologi alternativt vattenförsörjning.[5]
- Mossar bevattnas enbart från nederbörden (de existerar ombrotrofa). detta fullfölja för att dem både existerar fattiga vid mineraler samt äger dålig förmåga för att neutralisera dem något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör ämnen såsom finns inom torven.[2]
- Kärr tar även emot en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig ifrån omgivande fastmark (de existerar minerotrofa).
ifall kärrets omgivningar existerar magra förmå torvens något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör ämnen ej neutraliseras samt en fattigkärr bildas. angående detta inom stället finns kalk alternativt andra alkalisk mineraler inom omgivningarna påverkas myren från detta samt blir en rikkärr. Liknande rika förhållanden kunna inträffa även vid magra marker ifall myrarna sluttar samt markvattnet rör sig.[2]
Du Rietz myntade termen fastmarksvattengränsen till gränsen mellan mossar samt kärr.
denne identifierade några exklusiva kärrväxter såsom ej överskrider denna gräns, främst ängsull, flaskstarr samt taggstarr. inom delar från landet fungerar även myrlilja vilket enstaka god kärrindikator. inom bottenskiktet existerar uddvitmossa samt sotvitmossa exklusiva kärrarter såsom förmå inträffa ända fram mot fastmarksvattengränsen.
[5]
Ovanstående indelning från myrar inom mossar samt kärr existerar förutom inom land även väl etablerad inom land samt Norge samt ligger mot bas till den kategorisering vilket fastställts från Nordiska ministerrådet.[4][6]
Finland
[redigera | redigera wikitext]Finlands myrklassificering baseras vid arbeten från A.K.
Cajander.[7] Detta klassificeringssystem äger ej någon direkt motsvarighet inom rikssvensk myrterminologi eftersom detta ej utgår ifrån hydrologin, utan ifrån växtsamhällena. Man skiljer vid trädbevuxna myrar samt öppna myrar samt delar in dem öppna myrarna inom enstaka näringsfattig samt ett näringsrik typ utifrån vilka mossor liksom dominerar inom bottenskiktet.[4] dem fyra huvudgrupperna kunna förenklat beskrivas vid nästa sätt:[6]
- räme existerar mer alternativt mindre skogbärande tillsammans tall
- korpi existerar beväxt tillsammans med gran alternativt björk samt besitter en tunt torvskikt
- neva existerar öppna myrar vars bottenskikt domineras från vitmossor
- letto existerar öppna myrar vars bottenskikt domineras från brunmossor
I land i norden besitter denna myrindelning översatts mot svenska, exempelvis inom den finländska skogsindustrin, var korpi = gran- samt lövkärr, räme = tallmyr, neva = mosse samt letto = brunmosse.[8] Botanister besitter gjort en annat försök mot översättning vilket ligger närmare den rikssvenska terminologin: korpi = skogskärr, räme = mosse, neva = fattigkärr samt letto = rikkärr.[9] eftersom indelningen inom grunden skiljer sig ifrån detta rikssvenska systemet får dock termerna ”mosse” samt ”kärr” inom dessa översättningar enstaka ytterligare innebörd än vilket dem besitter inom land.
I flera kontext använder finlandssvenska botanister inom stället enstaka terminologi hämtad ifrån Nordiska rådets Vegetationstyper inom Norden, vilket överensstämmer tillsammans med detta rikssvenska systemet.[4][10]
Myrarnas egennamn
[redigera | redigera wikitext]Sverige
[redigera | redigera wikitext]I land äger dem flesta myrar egennamn, även mindre liknande, vilket existerar något såsom förts vidare historiskt genom muntlig tradition.
Berömda svenska våtmarker
[redigera | redigera wikitext]Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^Löfroth, Michael (1991). Våtmarkerna samt deras betydelse. redogörelse / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 3824. Solna: Naturvårdsverket.
Libris7441391. ISBN 91-620-3824-9
- ^ [abc] Dahl Erik, Norén Börje, Sjörs Hugo, red (1971). Biologi. 10, Ekologisk botanik. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris8198391
- ^Mosse inom Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
- ^ [abcd] Hæggström, Carl-Adam (1990). ”Den finlandssvenska myrterminologin (Abstract: The Finno-Swedish mire terminology)”. Suo (Helsingfors: Suoseura) 41 (3): sid. 57–65.
ISSN0039-5471 ISSN 0039-5471.
- ^ [ab] Du Rietz, G. Einar (1949). ”Huvudenheter samt huvudgränser inom svensk myrvegetation”. Svensk botanisk tidskrift 43 (2–3): sid. 274–309.
- ^ [ab] Påhlsson Lars, red (1998). Vegetationstyper inom Norden.
TemaNord, 0908-6692 ; 1998:510Miljø ([3. uppl.]). København: skandinavisk Ministerråd. Libris7468092. ISBN 92-893-0157-0. http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/1998-510. Läst 16 månad 2012
- ^Cajander, Aimo Kaarlo (1913) (på tyska). Studien über die Moore Finnlands.
Acta forestalia Fennica, 0001-5636 ; 2. Helsingfors. Libris9823580
- ^Kuusipalo, Jussi; Zilliacus Berndt (2000). Skogstyperna inom Finland. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Libris7850142. ISBN 952-13-0356-5
- ^”Myrtyper”. Natur samt miljö. Arkiverad ifrån originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304140515/http://www.naturochmiljo.fi/vad_vi_gor/skog_och_mark/myrar_och_torvtakt/myrtyper/. Läst 16 månad 2012.
- ^Stén, Carl-Göran (2006). De undersökta torvmarkerna vid Åland.
Torvforskningsrapport 371. "371". Esbo: Geologiska forskningscentralen. http://weppi.gtk.fi/aineistot/Turvekartta/turveroot/turveraportit/Ahvenanmaa_371.pdf. Läst 16 månad 2012
Arkiverad 21 augusti 2019 hämtat ifrån the Wayback Machine.