Vem var athos i de tre musketörerna

[ 134 ]

34.
ARAMIS‘ samt PORTHOS‘ UTRUSTNING

Sedan dem fyra vännerna börjat för att plats samt ett vid sitt håll artikel vid jaktverksamhet efter ekipering, förekommo icke längre mellan dem några regelbundna sammankomster. Man åt sin kvällsmål utan dem andra, plats man befann sig alternativt, rättare sagt, plats man kunde.

Tjänstgöringen tog även sin sektion från den dyrbara tiden, såsom förflöt således hastigt. Man ägde dock kommit överens angående för att träffas ett gång inom veckan framemot klockan en vid dagen hos platsnamn, eftersom denne, i enlighet med den ed denne svurit, icke längre satte sin tramp utom dörren.

Just identisk dygn liksom Ketty fanns hos d'Artagnan, skulle dem fyra vännerna äga sämmankomst, samt Ketty ägde knappt gått, förrän d'Artagnan begav sig mot Férougatan.

han träffade platsnamn samt Aramis filosoferande. Aramis ägde några åtgärda planer vid för att återtaga kaftanen. platsnamn, i enlighet med sin vana, varken avrådde alternativt uppmuntrade honom. denne berömda den satsen, för att plats samt ett borde äga sin fria vilja; denne gav inte någonsin några råd, ifall man icke bad honom ifall dem samt då måste man be honom numeriskt värde gånger.

»I allmänhet», brukade han yttra, begär man råd endast [ 135 ]för för att icke följa dem alternativt, ifall man följer dem, endast på grund av för att äga någon för att skylla på.»

Porthos infann sig ett stund efter d'Artagnan. dem fyra vännerna voro således idag församlade.

De fyra ansiktena uttryckte fyra olika känslostämningar: Porthos‘ uttryckte lugnet, d’Artagnans hoppet, Aramis‘ oron samt Athos‘ bekymmerslösheten.

Efter en ögonblicks diskussion, varunder Porthos lät påskina, för att enstaka högt uppsatt individ ägde åtagit sig för att hjälpa honom ur hans förlägenhet, inträdde Mousqueton.

Han kom till för att be Porthos vandra bostad mot sig, var hans närvaro plats ytterst viktig, i enlighet med vad Mousqueton förklarade tillsammans många jämmerlig min.

»Är detta fråga angående min utrustning?» frågade Porthos.

»Därpå är kapabel jag svara både ja samt nej», genmälde Mousqueton.

»Men till tusan, är kapabel ni ej yttra vilket detta existerar frågan om?»

»Kom bara, herre!»

Porthos tog avsked från sina vänner samt följde Mousqueton.

Efter några ögonblick blev Bazin märkbart inom dörren.

»Vad önskar ni mig, min vän?» frågade Aramis inom den saktmodiga ton, såsom man märkte hos honom varenda gång hans idéer åter förde honom inom religiös sköte.

»En karl avvaktar vid herrn hemma», svarade Bazin.

»En karl! vad då på grund av karl?»

»En tiggare.»

»Ge honom enstaka allmosa, Bazin, samt uppmana honom för att bedja till ett stackars syndare.»

»Ja, dock den var tiggaren önskar ovillkorligen prata tillsammans med er samt påstår, för att ni skall bli många lycklig för att ett fåtal träffa honom.»

»Skickade han ingen speciell hälsande mot mig?»

»Jo då.

ifall herr Aramis tvekar för att komma samt prata tillsammans med mig, sa' han således säga honom bara, för att jag kommer ifrån Tours.»

»Från Tours?» utropade Aramis. »Jag ber tusen gånger ifall förlåtelse, mina män, dock den var karlen kommer säkert tillsammans underrättelser, likt jag väntat på.»

Han steg genast upp samt avlägsnade sig skyndsamt.

Athos samt d’Artagnan voro för tillfället utan sällskap kvar.

»Jag tänker för att dem var gossarna idag fått saken ljus, alternativt vilket tror ni, d'Artagnan?» frågade platsnamn.

»Jag vet, för att Porthos fanns vid god väg», svarade d'Artagnan, »och vad Aramis angår, sålunda äger jag ärligt sagt inte någonsin känt mig särdeles orolig på grund av hans skull.

dock ni, min kära platsnamn, likt således frikostigt skänkte försvunnen engelsmannens [ 136 ]pengar, din rättmätiga egendom — vilket ämnar ni göra?»

»Jag existerar många belåten ovan för att jag dödade den var narren, min kamrat, eftersom detta existerar enstaka god gärning för att döda ett engelsman; dock ägde jag stoppat hans valuta inom fickan, skulle dem tyngt mig vilket en samvetskval.»

»Seså, min kära platsnamn, ni besitter då sannerligen rent obegripliga idéer.»

»Låtom oss lämna den saken!

dock vad plats detta jag fick lyssna från herr dem Tréville, såsom gjorde mig den äran för att besöka mig inom går? ni umgås tillsammans med dem var misstänkta engelsmännen, vilket kardinalen beskyddar?»

»Det önskar säga: jag umgås tillsammans med enstaka engelska, hon såsom jag talat tillsammans dig om.»

»Ja visst, ja! Den var blonda damen, inom fråga ifall vilken jag givit dig några råd, likt ni självklart noga aktat dig för att följa.»

»Jag besitter sagt dig mina skäl.»

»Ja, ni hoppas var behärska hitta din ekipering, tror jag, efter vilket ni sade.»

»Nej, visst inte!

Jag besitter fått visshet ifall, för att denna kvinna haft sin grabb tillsammans med nära fru Bonacieux‘ bortrövande.»

»Ja, jag förstår: till för att ett fåtal riktig vid ett kvinna utför ni ett ytterligare din kur; detta existerar den längsta dock trevligaste vägen.»

D'Artagnan fanns nära för att prata angående allt på grund av platsnamn, dock ett punkt höll honom åter.

platsnamn fanns många sträng inom fråga ifall hederssaker, samt detta fanns inom all denna lilla strategi, såsom den förälskade unga mannen gjort upp inom fråga ifall mylady, vissa saker, likt, detta visste denne vid förhand, icke skulle erhålla den puritanskt stränga ädlingens bifall. han föredrog därför för att tiga, samt vilket Åthos fanns den minimalt nyfikna människa inom världen, pausade d'Artagnans förtroenden var.

Vi lämna därför dem båda vännerna, liksom icke ägde något viktigt för att yttra varandra, på grund av för att inom stället följa Aramis.

Vid underrättelsen angående för att karlen, såsom ville prata tillsammans honom, kom ifrån Tours, äga oss sett, tillsammans vilken brådska den unga mannen följde alternativt snarare skyndade före Bazin; inom en språng plats han ifrån Férou- vid Vaugirardgatan.

När han kom bostad, fann denne verkligen enstaka karl, små mot växten, tillsammans kloka ögon, dock höljd inom trasor.

»Är detta ni, likt frågat efter mig?» sade musketören.

»Ja, detta önskar yttra, jag äger frågat efter herr Aramis; existerar detta ni, liksom heter så?»

»Ja, detta existerar jag. Ni äger något för att lämna mig?»

[ 137 ]»Ja, angående ni visar mig enstaka viss broderad näsduk.»

»Här existerar den», sade Aramis, inom detta denne tog enstaka låsöppnare, likt denne dryckesställe vid sitt bröst, samt öppnade en litet ebenholtsskrin, inlagt tillsammans med pärlemor; »här existerar den, liksom ni ser.»

»Det existerar bra», sade tiggaren; »skicka idag försvunnen er betjänt.»

Bazin ägde verkligen, nyfiken liksom han fanns för att erhålla känna till vad tiggaren kunde vilja hans herre, följt honom hack inom häl samt kommit in nästan samtidigt tillsammans honom; dock denna skyndsamhet ägde denne icke massiv nytta från, ty vid tiggarens uppmaning gav hans herre honom enstaka vink för att avlägsna sig, samt denne måste lyda.

Då Bazin gått sin väg, kastade tiggaren ett hastig blick omkring sig på grund av för att försäkra sig ifall, för att ingen kunde titta alternativt lyssna honom, öppnade sin trasiga pullover, likt hölls nödtorftigt ihop från en läderbälte, samt började sprätta upp övre delen därav samt tog fram en meddelande.

Aramis uppgav en glädjerop, då denne fick titta sigillet, kysste utanskriften samt öppnade tillsammans nästan religiös respekt brevet, såsom ägde nästa lydelse:

»Min vän!

Ödet önskar för att oss ännu någon tidsperiod måste förbli skilda ifrån varandra, dock ungdomens dagar äro icke till ständigt förlorade på grund av oss. utför din plikt vid ärans fält, jag fullfölja min vid annat håll. Tag emot vilket budet lämnar dig; utför fälttåget liksom ett god samt tapper aristokrat samt tänk vid mig, vilket ömt kysser dina mörka ögon.

Farväl, alternativt snarare, oss träffas igen!»

Tiggaren fortfor för att sprätta upp samt tog enstaka samt ett ur sina smutsiga plagg fram hundrafemtio dubbla spanska pistoler, liksom han radade upp vid bordet; därpå öppnade han dörren, bugade sig samt skyndade försvunnen, innan den unga mannen, vilket stod var alldeles förvånad, kommit sig till tillsammans med för att yttra en enda mening mot honom.

Aramis läste för tillfället ifall brevet samt fick titta, för att detta ägde en postskriptum:

»P. S. ni förmå taga väl emot den, liksom lämnar fram detta brev; denne existerar greve samt grand från Spanien.»

»Gyllene drömmar!» utropade Aramis. »Ack, vilket existensen ändå existerar härligt! Ja, oss äro unga, oss vänta ännu lyckliga dagar!

O, åt dig, åt dig helgar jag min älskade, mitt blod, mitt liv! Allt, allt, allt, min sköna älskarinna!»

Och denne kysste brevet passionerat utan för att ens titta åt guldet, vilket blänkte vid bordet.

[ 138 ]Bazin kraisade vid dörren, samt likt Aramis icke längre ägde något skäl för att utestänga honom, lät han honom anlända in.

Bazin stod alldeles förbluffad nära anblicken från allt detta guld samt glömde, för att denne kom till för att anmäla d’Artagnan, såsom inom sin nyfikenhet för att erhålla känna till, vem den var tiggaren kunde existera, begivit sig direkt mot Aramis, då han lämnade platsnamn.

Men likt d’Artagnan icke krusade tillsammans Aramis, anmälde denne sig egen, då denne såg, för att Bazin glömt för att utföra detta.

»Åh, på grund av tusan, min kära Aramis», utropade d’Artagnan, »är detta sådana var plommon man skickar dig ifrån Tours, sålunda framför min komplimang mot trädgårdsmästaren, liksom skördat dem!»

»Du misstar dig, min kära vän», sade den ständigt hemlighetsfulla Aramis, »det existerar min förläggare, liksom skickat mig honoraret till mitt poem tillsammans dem enstaviga verserna, såsom jag började därborta.»

»Å, verkligen!» sade d'Artagnan.

»Nåväl, då existerar din förläggare många frikostig från sig, min kära Aramis, detta existerar allt vilket jag förmå säga.»

»Vad säger ni, herre!» utropade Bazin. »Får man således utmärkt betalt på grund av en poem? detta fanns otroligt! Ack, herre, ni förmå allt vilket ni önskar, ni är kapabel bli lika berömd vilket herr dem Voiture samt herr dem Benserade.

detta kunna jag existera tillsammans med angående. enstaka poet existerar nästan således god liksom ett abbé. Ack, herr Aramis, ge er mot poet, detta ber jag er om!»

»Bazin, min vän», sade Aramis, »jag tror ni blandar dig inom samtalet.»

Bazin förstod, för att denne burit sig dumt åt, samt gick sin väg tillsammans hängande skalle.

»Åh», sade d’Artagnan tillsammans en småleende, »du säljer dina snillefoster efter guldvikt, ni existerar utmärkt lycklig, min kamrat. dock akta dig, ni håller vid för att tappa detta var brevet, likt sticker ut ur rockfickan; detta existerar troligen även ifrån din förläggare.»

Aramis rodnade ända mot vitögat, stoppade in brevet samt knäppte igen tröjan.

»Min kära d’Artagnan», sade denne, »om ni äger lust sålunda vandra oss samt söka upp våra vänner, samt eftersom jag existerar rik, sålunda behärska oss ju inom dygn börja vid nytt för att förtära kvällsmål tillsammans, inom avvaktan vid för att även ni inom er tur bli rika.»

»Med största nöje», svarade d’Artagnan. »Det fanns länge sedan oss fingo oss ett hygglig kvällsmål, samt likt jag till min sektion besitter ett tämligen vågad expedition för att utföra inom afton, så [ 139 ]skulle jag ärligt sagt ej äga något emot för att liva upp mig enstaka smula tillsammans några buteljer äldre bourgogne.»

»Kör till äldre bourgogne!

Jag tycker ej heller illa angående den», sade Aramis, hos vilken anblicken från guldet ägde liksom handgripligt fördrivit samtliga funderingar vid för att draga sig åter ifrån världen.

Och sedan denne stoppat tre alternativt fyra dubbla pistoler inom fickan, på grund av för att behärska tillgodose stundens behov, lade han in dem övriga inom ebenholtsskrinet tillsammans pärlemorinfattningen, var redan den många omtalade broderade näsduken nedsänkt, likt tjänat honom mot en amulett eller föremål som anses ge lycka eller skydd.

De båda vännerna begåvo sig ursprunglig mot platsnamn, liksom, trogen sitt löfte för att icke vandra ut, åtog sig för att låta plocka upp eller ta samt ordna kvällsmål hemma hos sig; samt vilket denne förträffligt förstod sig vid gastronomiska specifikation, gjorde d’Artagnan samt Aramis inga svårigheter nära för att anförtro honom detta maktpåliggande bestyr.

De voro vid väg mot Porthos till för att plocka upp eller ta honom, då dem inom hörnet från Bacgatan träffade Mousqueton, liksom tillsammans jämmerlig min drev framför sig enstaka mulåsna samt enstaka ridhäst.

D'Artagnan uppgav en rop från förvåning, liksom icke plats utan ett blandning ay lycka.

»Nej, titta min gula häst!» utropade han.

»Se vid den var hästen, Aramis!»

»Å, enstaka sådan usel krake!» sade Aramis.

»Det fanns likväl vid den hästen, min kamrat, liksom jag kom mot Paris», svarade d’Artagnan.

»Vad, herrn känner mot den var hästen?» frågade Mousqueton.

»Han äger enstaka märkvärdig färg», sade Aramis; »det existerar den inledande jag sett tillsammans med sådant hår.»

»Det tror jag rasande väl», genmälde d’Artagnan; »också sålde jag honom till tre écus, samt detta plats nog till hudens skulle jag fick således många, till själva skrovet existerar säkert ej värt aderton livres.

dock hur äger den var hästen råkat inom dina sker, Mousqueton?»

»Ack, herre», sade betjänten, »tala ej ifall saken; detta existerar en gement streck från vår hertiginnas man.»

»På vad sätt då, Mousqueton?»

»Jo titta, oss stå många väl hos ett förnäm liten sjö, enstaka hertiginna av… dock förlåt, min husbonde besitter befallt mig för att tiga.

idag ägde denna tvungit oss för att ta emot en litet minne från hon, enstaka ståtlig spansk halvarabisk ridhäst samt enstaka andalusisk mulåsna, vilket detta fanns ett enstaka lycka för att skåda. dock titta, mannen fick [ 140 ]nys angående saken, denne lade beneath vägen beslag vid dem båda präktiga djuren, liksom man skickade oss, samt äger inom deras lokal skickat oss dem denna plats förskräckliga kräken.»

»Som ni idag på grund av igen mot honom?» sade d'Artagnan.

»Alldeles riktigt!» svarade Mousqueton. »Ni förstår väl, för att oss ej behärska ta emot en par sådana på denna plats usla krakar inom stället till dem man lovat oss.»

»Nej, på grund av böveln, fast nog skulle jag velat titta Porthos vid min gula häst; detta skulle äga givit mig enstaka koncept ifall hur jag egen såg ut, då jag kom mot Paris.

dock låt ej oss uppehålla dig, Mousqueton, vandra för tillfället samt uträtta din herres ärende. existerar han hemma?»

»Ja, herre, dock nära förskräckligt uselt lynne, lita vid det!»

Och denne fortsatte sin väg vidare kajen Grands-Augustins, medan dem numeriskt värde vännerna gingo samt ringde vid hos den stackars olyckliga Porthos. Denne ägde sett dem, då dem gingo ovan gården, samt denne aktade sig väl på grund av för att öppna.

dem fingo alltså ringa förgäves.

Emellertid fortsatte Mousqueton sin väg, samt sedan denne gått ovan Pont Neuf, alltjämt drivande dem båda öken framför sig, kom han slutligen fram mot Oursgatan. var grupp denne i enlighet med sin herres befallning hästen samt mulåsnan nära portklappen mot prokuratorns bostad, samt utan för att bekymra sig angående deras vidare öde gick denne igen bostad mot Porthos samt anmälde, för att ärende fanns ordentligt uträttat.

Om enstaka stund började dem numeriskt värde stackars djuren, vilket icke fått något för att förtära sedan morgonen, för att hålla en sådant oväsen, inom detta dem lyfte samt släppte vid portklappen, för att prokuratorn skickade sin springpojke på grund av för att lyssna efter inom grannskapet, vem liksom rådde ifall hästen samt mulåsnan.

Fru Coquenard kände igen sin present samt kunde inom start omöjligt förklara, varför den blivit återsänd, dock fick snart information därom genom Porthos‘ mottagning. Vreden, liksom lyste inom musketörens ögon, ehuru han försökte behärska sig, förskräckte den känsliga älskarinnan. Mousqueton ägde icke förtegat till sin herre, för att han mött d’Artagnan samt Aramis, samt för att den tidigare inom den gula hästen känt igen den béarnska klipparen, vid vilken denne kommit mot Paris samt vilket denne sålt till tre écus.

Porthos gick, sedan denne stämt träff tillsammans prokuratorskan nära klostret Saint-Magloire. då prokuratorn såg, för att Porthos ämnade vandra sin väg, inbjöd denne honom för att stanna kvar mot middagen, ett inbjudning, vilket musketören avslog tillsammans den maximalt majestätiska min.

[ 141 ]Fru Coquenard begav sig mot klostret Saint-Magloire tillsammans med massiv bävan, ty denna anade, vilka förebråelser liksom väntade henne; dock denna ägde låtit alldeles bedåra sig från Porthos‘ förnäma fasoner.

Alla dem uttalanden eller ord som uttrycker önskan om olycka samt förebråelser, liksom enstaka inom sin fåfänga sårad man kunna låta falla ovan ett kvinnas viktig, dem lät Porthos inom detta ögonblick regna ned ovan prokuratorskans sänkta hjässa.

»Ack, ack», sade denna, »jag besitter gjort mitt bästa! ett från våra klienter existerar hästhandlare, han plats ansvarig min man valuta samt ville ej gärna erlägga.

Då tog jag hästen samt mulåsnan på grund av vad han fanns ansvarig oss; han lovade mig numeriskt värde imponerande djur.»

»Så vet då, min fru», sade Porthos, »att såvida denne fanns ansvarig er mer än fem écus, sålunda existerar den var hästhandlaren enstaka tjuv.»

»Det existerar väl ej förbjudet för att söka skaffa sig goda kostnader, herr Porthos», sökte prokuratorskan för att urskulda sig.

»Nej, dock dem, vilket söka skaffa sig goda kostnader, erhålla även ursäkta, ifall andra söka skaffa sig frikostigare vänner.»

Och Porthos snodde ifall vid klacken samt tog en steg till för att vandra.

»Herr Porthos, herr Porthos!» utropade prokuratorskan. »Jag besitter haft orätt, jag erkänner detta, jag borde ej äga prutat, då detta gällde för att utrusta enstaka sådan kavaljer såsom ni.»

Utan för att svara tog Porthos ännu en steg.

Prokuratorskan tyckte sig titta honom inom enstaka lysande sky, alldeles omringad från hertiginnor samt markisinnor, såsom kastade säckar tillsammans guld till hans fötter.

»Stanna, inom himlens namn, herr Porthos», utropade denna, »stanna då samt låt oss talas vid!»

»Att prata tillsammans med er bringar tragedi ovan mig», sade Porthos.

»Men säga mig då, vad begär ni?»

»Ingenting, ty detta existerar alldeles detsamma vilket angående jag ville begära något från er.»

Prokuratorskan hängde sig fast nära Porthos ledd samt utropade inom häftigheten från sin smärta:

»Herr Porthos, jag förstår mig ej vid allt detta där! Vet jag vilket ett ridhäst, vad ett mundering är?»

»Därför borde ni lita vid mig, såsom förstår mig vid sådant, min fru.

dock ni besitter velat spara samt följaktligen ockra vid mig.»

»Det plats orätt, herr Porthos, dock jag skall gottgöra detta, detta svär jag.»

[ 142 ]»På vilket sätt då?» frågade musketoren.

»Hör på! inom afton skall herr Coquenard mot hertig dem Chaulnes, såsom skickat bud efter honom. detta existerar på grund av enstaka rådplägning, vilket kommer för att räcka minimalt numeriskt värde timmar.

Kom mot mig då, oss erhålla existera utan sällskap samt behärska utföra upp våra affärer.»

»Nå, detta kunna något existera, detta kallar jag för att prata reson, min vän!»

»Ni förlåter mig då?»

»Vi erhålla väl se», svarade Porthos majestätiskt.

»Och dem skildes åt, sägande mot varandra: »I afton!»

»För fan», tänkte Porthos, inom detta han gick sin väg, »det förefaller mig såsom angående jag äntligen kommit herr Coquenards kassakista enstaka smula närmare»